– Jag har haft en fantastisk resa, jag är så nöjd. Den överträffade mina förväntningar på väldigt många sätt visade det sig, säger Pernilla Alencar Siljehag.
Vad har du lärt dig?
– Så mycket och på samma gång bara lite, lite mer av det stora och obegripliga som är brasiliansk kultur, hur samhället fungerar och hur människor resonerar. Det har till exempel varit jättespännande att lära mig hur världsledande forskning och vård inom infektionssjukdomar i Rio i slutet av 1800-talet lade grunden för Brasiliens folkhälsoarbete, formell sjuksköterskeutbildning i staden och det statligt finansierade systemet för sjukvård och socialtjänst, som finns i landet idag. På många sätt påminner det faktiskt om det svenska.
Vad gjorde mest intryck på dig?
– Det gjorde hembesöken tillsammans med vårdpersonal och frivilliga i väldigt utsatta områden. Behoven är så stora – sanitet och hygien, nutrition, grundläggande matsäkerhet, åtgärder mot våld och otrygghet. Och komfort och säkra boendeförhållanden, åtgärder mot extrem hetta och översvämningar, missbruk, diskriminering...
– Jag blev dels fascinerad och lycklig på ett sätt som kanske bara går att förstå om man har en stark passion för sjukvård och förhållandena är utmanande och extrema. Dels alldeles matt inför de väldigt erbarmliga förhållandena som så många människor lever under, utan utsikter om radikala förändringar inom den egna livstiden. Jag funderade också mycket över arbetsförhållandena för vård- och omsorgspersonal i utsatta områden, både i Sverige och i Brasilien. Det är ingen nyhet för oss med sådan erfarenhet, att man kan vara mycket utsatt, framför allt i händelse av skjutvåldsuppgörelser mellan kriminella grupper och polis.
Vad förvånade/överraskade dig mest?
– Jag har många tidigare erfarenheter från att bo i Brasilien, i andra städer, men det var mycket unikt för mig att kunna vara självständig i vardagslivet i Rio. Det var faktiskt något jag inte trodde skulle vara möjligt. Men jag kunde springa i parken varje morgon klockan sex, jag kunde resa i kollektivtrafiken med min dator till universitetet varje dag, jag kunde promenera hem från gymmet på kvällarna klockan tio. När min son besökte mig under några dagar kunde vi cykla tillsammans längs Rios centrala stränder. Det speglar förstås inte verkligheten i stora delar av staden och jag kunde inte röra mig på egen hand mer än i ett fåtal välbärgade centrala bostadsområden.
– På djupet är behovet av frihet något som inte går att kompromissa med. Att friheten till ett självständigt och värdigt vardagsliv är direkt förknippat med social jämlikhet är väldigt påtagligt, när klyftorna är så stora och korruptionen utbredd som i Brasilien. Samtidigt var det första gången, sedan jag reste till Brasilien för första gången 1996, som jag nu berättade att beväpnade barn dödar för pengar även i Sverige. Och om organiserad brottslighet som korrumperar välfärdssystemet och systematiserade bedrägerier mot äldre och andra svaga grupper. Inte ens i Brasilien kunde folk jag mötte riktigt förstå det, avslutar Pernilla Alencar Siljehag.
Resan finansierades delvis av bidrag från SWEAH. Resestipendier utlyses regelbundet på SWEAH:s hemsida.